Kuva: Gigantti cc/3.0

Helsingfors universitet har stor frihet att internt bestämma om sin organisation och forskning. Universitet har t ex ingen skyldighet att ha professurer för undervisning på finska.Enligt en av de få lagstadgade bestämmelserna måste universitet ändå upprätthålla minst 28 professurer för undervisningen på svenska. Social och kommunalhögskolans professurer räknas inte med bland dessa. Lagen föreskriver inte på vilka områden de här sk svenska professurerna skall finnas. Om den saken bestämmer universitets styrelse genom en instruktion. Enligt gällande instruktion finns det vid Humanistiska fakulteten minst fyra professurer för undervisningen på svenska. Fakulteten har valt att dessa finns inom filosofi, historia, nordisk litteratur och nordiska språk.

Instruktionen är alltså entydig. Den säger inte att det vid Humanistiska fakulten gärna borde finnas minst fyra svenska professurer, om pengarna räcker till. Den säger att de fyra professurerna ”finns”. Helsingfors universitet har därmed inget val: en svensk professur vid Humanistiska fakulteten måste utlysas efter Ebba Witt-Brattströms avgång.

Teoretiskt kan man tänka sig att Humanistiska fakulteten efter Witt-Brattströms pensionering ändrar ämnesområdet för den professur i nordisk litteratur som hon innehar. Det skulle förutsätta att fakulteten anser att en ändring innebär att universitet bättre än idag lever upp till kravet att på bästa sätt fullgöra sitt ansvar att utbilda svenskkunniga personer. Jag känner inte till att någon skulle ha föreslagit en ändring och tror inte att en sådan kunde motiveras. Eventuellt kan man tänka sig en justering av områdesbeskrivningen, t.ex så att den finlandssvenska litteraturen lyfts fram, men den saken har, så vitt jag vet, inte ännu varit föremål för närmare diskussion.

Det är inte särskilt många år sedan det svenska filosofiämnet vid Helsingfors universitet i HBL utmålades som hotat på samma sätt som den nordiska litteraturen nu har framställts som hotad. Då, som nu, var oron obefogad och så kommer att vara fallet så länge humanisterna inte själva vill ge upp den svenska undervisningen inom något av fakultetens kärnområden.

I bakgrunden spökar en annan, djupare och otydligare, men berättigad, känsla av utsatthet. Regeringen Sipilä beslöt i sin budgetria år 2016 att göra en chockerande nivåsänkning av den statliga finansieringen av universiteten. Senare regeringar har inte återfört stödet till den tidigare nivån. Samtidigt har ministeriets och Helsingfors universitets egna modeller för resursfördelningen lett till resursbrist för grundforskningen och de traditionella kärndisciplinerna. Vanstyre av universitets fastigheter och renoveringar med för forskningen negativa verkningar spelar också en roll. Vid Humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet finns för närvarande 35 arbetsuppgifter som inte har kunnat utlysas. Samtidigt har anslagen för den viktiga timundervisning som ges av docenter och yngre forskare minskat drastiskt. Känslan av kris är handgriplig verklighet.

Ytterst är det väljarna som bestämmer. Om inte medborgarna i republiken Finland uppfattar bildning och grundforskning inom humaniora och andra vetenskapsområden som värdefulla, oberoende av hur nyttiga eller onyttiga de anses vara för ekonomin, konkurrenskraften, den hållbara utvecklingen mm, så kommer hotet mot bildningsuniversitets kärna, till vilken litteraturvetenskapen förstås hör, att finnas kvar.

Thomas Wallgren
Professor i filosofi
Styrelsemedlem
Helsingfors universitet

Artikeln publicerades ursprungligen i HBL den 3 maj 2021.